Framtiden...
Känner du dig som trädet på bilden ibland? Det gör jag. Man försöker få mod och kraft till att orka och våga ta steget ut..framåt..vidare. Men man tvekar. Vetskap, känslor och tankar kan säga och signalera tre helt olika saker. Och man blir då minst sagt lite osäker..
🍂
Trädet på bilden ser ut att ha ångrat sig, och vill bromsa och krampaktigt hålla tillbaka all förändring som är på gång. Det vågade börja...men ändrade sig.
Man säger att gårdagen är förbi och framtiden har vi inte sett, men nuet har vi. Att nuet är livet som passerar medan vi ältar det förflutna och oroar oss för framtiden.
Ett jobbigt förflutet gör ju inte heller att vi oroar oss mindre. Kommer jag klara det..? Nej, jag vågar inte ens försöka. Jag stannar, för det känns tryggast..
🍂
Men vad är framtiden egentligen?
Den är ju det vi har alldeles precis framför oss, konkret och inte alls diffust. Framtiden börjar alldeles strax.
Ett steg i taget så går vi in i framtiden. Den går ju inte fortare. Den kommer aldrig att kasta sig över oss, överrumpla oss med allt på en gång..helt övermäktigt.
Vi går nu...över till "om en stund"..fortsätter in i "senare"..och hoppar till "inatt" och över till nästa dag. Blir till "imorgon". Och imorgon känns inte så farligt och stressande. Sedan kommer ju bara en rad med fler "imorgon".
En enda dag i taget. Ett enda strax i taget. Och då tror jag att jag kommer att klara och orka det.
Sånt gillar jag. 🧡
🍂🍂🍂
🍂
Trädet på bilden ser ut att ha ångrat sig, och vill bromsa och krampaktigt hålla tillbaka all förändring som är på gång. Det vågade börja...men ändrade sig.
Man säger att gårdagen är förbi och framtiden har vi inte sett, men nuet har vi. Att nuet är livet som passerar medan vi ältar det förflutna och oroar oss för framtiden.
Ett jobbigt förflutet gör ju inte heller att vi oroar oss mindre. Kommer jag klara det..? Nej, jag vågar inte ens försöka. Jag stannar, för det känns tryggast..
🍂
Men vad är framtiden egentligen?
Den är ju det vi har alldeles precis framför oss, konkret och inte alls diffust. Framtiden börjar alldeles strax.
Ett steg i taget så går vi in i framtiden. Den går ju inte fortare. Den kommer aldrig att kasta sig över oss, överrumpla oss med allt på en gång..helt övermäktigt.
Vi går nu...över till "om en stund"..fortsätter in i "senare"..och hoppar till "inatt" och över till nästa dag. Blir till "imorgon". Och imorgon känns inte så farligt och stressande. Sedan kommer ju bara en rad med fler "imorgon".
En enda dag i taget. Ett enda strax i taget. Och då tror jag att jag kommer att klara och orka det.
Sånt gillar jag. 🧡
🍂🍂🍂